cause the day you quit,is the day you wish you had it back
Nu ska jag faktiskt vara lite patetisk, och känslosam och ... sånt. Jag är inte mycket för känslor, lättare att skämta bort allt, men det här är ... important.
Iår, för några månader sedan, slutade jag spela basket. No big deal, tycker väl ni men ... det var efter 11 år. I 11 år, av mina 18, har jag spelat basket. Basket var mitt ALLT förut. Jag hade svårt för att tänka mig ett liv utan basket, och nu är jag mitt uppe i det. Typ. Jag tränar ett pojklag, men det är ändå inte samma sak. Jag trodde ärligt inte att jag skulle sakna det såhär förbannat mycket.
Då jag väl slutade, var jag trött. Jag var trött på livet, jag var trött på basketen, trött på pressen... allt var bara skit! Jag orkade helt enkelt inte med någonting som satte mig under press, jag orkade inte med att folk förväntade sig saker av mig. Jag kände mig dålig på basketen, som är det enda jag någonsin varit bra i, och det ... gjorde ont. Det gjorde ont att inte längre göra poäng i varje match, ont att inte mina treor gick i, ont att ... det gick skit! Jag fick ångestattacker, och det var ... jobbigt. Orkar inte riktigt förklara det.
Men nu ... jag saknar det. SÅ mycket. Det värker i bröstkorgen, och kliar i fingrarna. Jag vill spela igen, jag vill springa igen, jag vill känna ilskan mot en motspelare, jag vill höra svischet får nätet då bollen går igenom utan att ens nudda ringen... Jag vill ha tillbaka mitt lag, mitt älskade f90. Tjejer, ni var mitt allt. Det är så synd att det blev som det blev, allt det här med damlaget. Jobbigt att vi splittrades så mycket. Jag önskar mig tillbaka 5 år i livet, då basketen var en naturlig del av vår vardag precis som det är att andas.
Jag kommer inte kunna börja spela igen just nu, allt är för komplicerat och det får inte plats i mina planer om min framtid. Men tjejer, om några av det läser det här, ni ska veta att jag tackar er så jävla mycket för att göra mina basketår till de bästa. Och till er som jag svek iår (känns det som) när jag abra slutade, och inte ens var med på GBG-cupen... förlåt. Men det var bäst så just då. Och jag älskar er. For realz.
Nångång måste vi ha återträff med vårt gamla lag. Fan vad kul. <3
Fyfan i helvetes jävla skit fan vad jag saknar det.
Iår, för några månader sedan, slutade jag spela basket. No big deal, tycker väl ni men ... det var efter 11 år. I 11 år, av mina 18, har jag spelat basket. Basket var mitt ALLT förut. Jag hade svårt för att tänka mig ett liv utan basket, och nu är jag mitt uppe i det. Typ. Jag tränar ett pojklag, men det är ändå inte samma sak. Jag trodde ärligt inte att jag skulle sakna det såhär förbannat mycket.
Då jag väl slutade, var jag trött. Jag var trött på livet, jag var trött på basketen, trött på pressen... allt var bara skit! Jag orkade helt enkelt inte med någonting som satte mig under press, jag orkade inte med att folk förväntade sig saker av mig. Jag kände mig dålig på basketen, som är det enda jag någonsin varit bra i, och det ... gjorde ont. Det gjorde ont att inte längre göra poäng i varje match, ont att inte mina treor gick i, ont att ... det gick skit! Jag fick ångestattacker, och det var ... jobbigt. Orkar inte riktigt förklara det.
Men nu ... jag saknar det. SÅ mycket. Det värker i bröstkorgen, och kliar i fingrarna. Jag vill spela igen, jag vill springa igen, jag vill känna ilskan mot en motspelare, jag vill höra svischet får nätet då bollen går igenom utan att ens nudda ringen... Jag vill ha tillbaka mitt lag, mitt älskade f90. Tjejer, ni var mitt allt. Det är så synd att det blev som det blev, allt det här med damlaget. Jobbigt att vi splittrades så mycket. Jag önskar mig tillbaka 5 år i livet, då basketen var en naturlig del av vår vardag precis som det är att andas.
Jag kommer inte kunna börja spela igen just nu, allt är för komplicerat och det får inte plats i mina planer om min framtid. Men tjejer, om några av det läser det här, ni ska veta att jag tackar er så jävla mycket för att göra mina basketår till de bästa. Och till er som jag svek iår (känns det som) när jag abra slutade, och inte ens var med på GBG-cupen... förlåt. Men det var bäst så just då. Och jag älskar er. For realz.
Nångång måste vi ha återträff med vårt gamla lag. Fan vad kul. <3
Fyfan i helvetes jävla skit fan vad jag saknar det.
Kommentarer
Trackback
